Öster – Slottsgatan 24

Birgitta Hult i Malmö, uppvuxen i Jönköping, har skickat en fin berättelse, skriven av hennes mamma Linnéa, född Larsson. Mamman växte också upp i Jönköping, på Öster, och började att skriva om sitt liv efter att maken Alvar gått bort i februari 1988. Detta är ett kortare utdrag ur Linnéas handskrivna dagbok:

Jag, Selma Linnéa, är född den 27 juni 1907. Jag var näst yngst av 7 syskon. Elin och Gerda var halvsyskon till oss andra. Deras mamma var död så pappan gifte om sej, så då fick han en mamma till sina små flickor. Han och min mamma gifte sig den 11 juli 1897. Då var Elin fem år och Gerda tre. Mina andra syskon var Gustav (född 1/8 1899), Greta (född 24/6 1902), Albin (född 28/8 1904) och Margit (född 8/11 1910). Då bodde vi på Östra Storgatan i en gård som hette Pärlagården. Den har jag inget minne av. När jag var i tvåårsåldern bodde vi på Östra Holmgatan, i ett litet hus Nordagården – förr var det namn på gårdarna, antagligen efter ägarna. Jag har ett minne därifrån, fast jag inte var mer än 2 år. Bredvid gården gick en kanal och det var en liten brygga. Jag hade gått ner till bryggan för att klappa en katt. Då kom min bror Gustav och tog hand om mej, annars kunde jag ha ramlat i kanalen. Man kan tycka att jag inte kan minnas det när jag var så liten, utan att det talats om för mej senare, men jag liksom ser den här händelsen inom mej, så jag vet att jag minns. Vi bodde nog inte där så länge utan flyttade till Östra torget 24, Stridbecks gård. Det var min uppväxttid där.

Det var en stor gård mellan Östra torget och Odengatan. Närmast Odengatan var en stor trädgård, dit vi aldrig fick gå. Gården var liksom delad i två läger – i de stora lägenheterna mot torget bodde det fina folket, medan vi enklare bodde i de mindre lägenheterna. Men de fina såg aldrig ner på oss – det finns bara fina minnen från barn och ungdomsåren. Det fanns rätt många barn och vi lekte alltid tillsammans, och ibland var även granngårdens barn med. De lekar som vi lekte kan inte barnen nu för tiden. Vi kastade boll, det var bollekar på vägg och rundboll då vi sprang runt sedan vi slagit bollen, för att hinna in i hagen annars var man “död”. Och så lekte vi kurragömma, hoppade hage och rep, rullade rulleburr och kulor och ringlekar som vi sjöng till.

Så gick vi i söndagsskolan i Frälsningsarmén och på söndagseftermiddagen var vi på Vätterns Ros (NTO) barnmöte i Viktoriasalen på väster. Vi var alltid med när Vätterns Ros hade julfest och första söndagen i augusti åkte vi med båten till Visingsö där NTO hade samling (kongress) i många år. Vi hade det både roligt och bra när vi växte upp. Fast vi hade det enkelt var vi snyggt klädda, mamma sydde våra klänningar. Pappa satt också vid symaskinen ibland och så hade han en skomakarbänk där han arbetade med skor. Det var alltid roligt att titta på när han sydde.

På vintern byggde vi snöhyddor och åkte kälke. Vi hade en större vedkälke som vi ställde småkälkarna på. En gick före och drog, en annan gick efter och sköt på, så turades vi om. På den tiden var det snö hela vintrarna. På gården fanns en vattenkran där vi fick hämta vatten och under var avlopp för slask. Utmed trädgårdsstaketet stod en soptunna och en skultunna. Och så var det dass i en gång med fem hytter med lås. En tvättstuga och tvätten fick hängas på gården med klädstreck som fick snöras upp mellan väggarna. När jag var liten hade jag ofta ont i halsen. Mamma fick åka med mej till “epidemin” på Västra Storgatan. Vi åkte spårvagn, det kostade 10 öre för stora och 5 öre för små.

Så blev det dags för mej att börja skolan. Mamma hade inte tid att följa med mej utan min syster Greta fick gå med. Min fröken hette Kristin Karlsson, jag tror hon var den strängaste i hela småskolan. Astrids mamma var med henne och hon såg till att vi fick sitta jämte varandra, vi var ju lekkamrater. Men det var bara första terminen, sedan satt hon jämte en finare flicka, Ingrid Johansson (dotter till ägaren till Albins leksaksaffär). Jag klarade mej nog rätt bra i skolan, lärde mej snart både läsa, skriva och räkna och fick godkänt.

Varje år efter sommarlovet började skolan den 24 augusti. Så började plugget igen och varje år kom vi en våning högre upp. Det var många trappor och slöjdsalen låg i vindsvåningen. Vi hade en sträng lärarinna i folkskolan också. Så fort det var något bråk fick vi ont av det i hela klassen. En del hade alltid medhåll, det var de s k finare barnen och de fick sitta längst fram. När jag kom till 6:e klass blev det tal om att fortsätta i högre folkskolan. Det var ganska nytt och nu agiterade fröken Jönsson att så många som möjligt skulle fortsätta där. När de visade intresse gick det lättare att sätta betygen så de passade. Alltså började jag i högre folkskolan. Nu fick jag gå i Västra skolan (Sofiaskolan) i två år. Det var spännande för det var så mycket nytt vi läste – engelska, bokföring, maskinskrivning, stenografi. Det var långt att gå till skolan, så när vi hade kort frukostrast hade vi med oss smörgås och saft eller mjölk och fick ta med oss stolarna och sitta i korridoren och äta. Ibland hade vi en och en halv timmes rast. Då kunde vi skynda hem och äta, men det var bråttom. Vi var fler som önskade att högre folkskolan skulle varit 3-årig så vi kunde tagit realen. Mina betyg var bra, så det hade jag klarat. Jag hade en önskan om jag fått realen att jag skulle bli telefonist.

Så vill jag komma ihåg en viktig händelse. Det var 1920, då kom mormor till oss. Hon var 86 år.  Hon hade lämnat fattigstugan i Asa och reste ensam på tåget till oss. På station träffade hon en bekant till mamma och frågade efter vägen, hon hade ett kuvert med vår adress, så hon följde med henne hem. Hon hade en mjölkkruka och ett knyte med sej, det var hela packningen. Hon var en liten gumma med svart schalett, men pigg och kunde gå långt men hon hade humör och var lite ettrig. Hon satt framför kakelugnen och kardade ull. Det var inte så länge hon fick vara hos oss. Hon dog 1921, jag minns begravningen. Vi fick gå efter likvagnen till kyrkogården. Hon begravdes på den s k allmänningen på Östra kyrkogården. En tid efteråt fick vi veta att fattigstugan i Asa hade brunnit ner, så det var tur att hon reste innan. 1922 kom Greta hem från Stockholm, hon hade fått Gunvor. Hon stannade hemma och Gunvor blev som en lillasyster. Jag sjöng barnvisor för henne och t o m sydde klänningar. Åren gick, jag arbetade på linnefabriken fem och ett halvt år. Jag hade 10 kronor i veckan, men jag tror det var på fjärde året jag begärde påökt och fick 12:50. Sedan blev det 15:- men det var sista månaderna innan jag slutade i maj 1928.

Pingstafton 1928 gifte sig Linnéa med Alvar Hult. Alvar var son till åkare Otto Hult och Anna Hult, som förestod en speceriaffär på Slottsgatan.